ADHD eller matad med socker?!

Jag vill berätta en historia. Min historia. Vår historia.

Till att börja med vill jag göra klart två saker; jag älskar mina barn över allt annat OCH vi har såklart konflikter precis som i de flesta andra familjer.

Men. Vi har i flera år haft det väldigt kämpigt med bland annat syskonbråk, pojkarna är nu 8 och 10 år, och det har varit mycket aggressivitet både mot oss föräldrar och mot varandra. Speciellt kan jag säga att vår yngsta son haft det svårt med det här. Även på skolan. Han använder ofta händerna om det inte blir som han vill, kan man säga. Och alla ni som har barn vet att det oftast inte blir exakt som barnen vill. Godis idag? Tid för läggdags? Vilken mat som serveras. Och när läxorna ska göras. Inget konstigt egentligen. De flesta barn har åsikter om dom här sakerna. Och det är precis som det ska va. Men inte alla barn sparkar sina föräldrar mellan benen, spottar dom i ansiktet och slår dom på käften. Vad är det som är fel? Undrade vi såklart. Vi började läsa på om olika funktionsnedsättningar så som aspergers, ADHD osv. Mycket om ADHD stämde på vår 8-åriga son. Svårt att hantera impulsiva handlingar. Koncentrationssvårigheter. Hyperaktivitet. Aggressivitet.

Jullovet var det jobbigaste. Mycket tid till att bråka. Den här tiden då man ska va lycklig och umgås tillsammans, den tiden spenderade vi med att bråka. Konflikter dominerade dagen. WTF!? Hur kunde det bli så? Jullovet innebar också mycket sötsaker såklart.

Innan jullovet hade vi flera möten på skolan med yngsta sonens lärare. Han va så "bråkig" på lektionerna. Han fällde krokben på tjejerna. Drog i håret. Kastade sudd. De va inte okej förstås! Men lärandet gick ändå bra. "Vi måste få ordning på det här" va lärarnas mantra. Och ja, vi höll ju givetvis med. Det startades en utredning som skulle visa eventuell problematik. Till exempel ADHD. 

När vi sökte information om det här på internet så hittade vi flera sidor som relaterade till kosten. Vi va skeptiska till en början såklart. Det kan ju inte va så att vi har bidragit till det här med den mat vi gett honom?! Eller?!




Okej, vi provar. Bort med vetemjöl och socker. När skolan började igen satte vi igång. Inget vetemjöl och inget socker (varken på skolan eller hemma). Tre dagar senare märktes redan en markant skillnad och nu 4 veckor senare är det inte bara vi som jublar. Farmor och farfar som haft svårt att ha bägge två samtidigt förut är förundrade och är gärna barnvakt. Mormor märker stor skillnad. Konflikterna framför datorn är såklart inte helt borta men nu plötsligt hanterbara. Inga datorer som kastas i golvet eller skärmar som får repor. Lärarna på skolan klappar sig själva på axlarna och tycker att deras arbete gett gott resultat (vilket jag inte alls förnekar, det är säkert många faktorer som spelar in!!). Men utredningen om eventuell problematik har lagts på is. Allt går så bra nu i skolan. Inte samma koncentrationssvårigheter, inte samma problem med att styra impulser och så vidare. Lättnad. 

Jag är mest väldigt glad att den här lilla pojkens fina sidor får mer utrymme. Han har alltid varit väldigt charmig, kramig och kärleksfull. Nu får han mer tid till det. Mer tid till att vara sig själv utan att störas av hyperaktivitet, kraftiga blodsockersvägningar och aggressivitet. Det finns fortfarande konflikter såklart, men min upplevelse är att dessa är lättare att hantera och att vi som familj mår bättre nu <3 

Mitt budskap till er som kämpar med liknande utmaningar är att kosten kanske kan hjälpa till på vägen, oavsett diagnos eller inte. Gör ett försök. Vad kan hända?! 

Slutligen; jag älskar verkligen mina barn, jag vill deras bästa och jag kämpar för dom varje dag. 

Dela gärna  eller lämna en kommentar om dina egna erfarenheter =)

Tillägg 2014-02-24: Efter att blogginlägget publicerats på kostdoktorn.se har jag försått att många kanske missförstår mitt budskap. Jag försöker inte på något vis förneka en diagnos utan enbart berätta en historia som visar på att förändrad kost kan leda till bättre hälsa. Min historia är dessutom ingen sanning som gäller alla och jag har aldrig påstått att man ofta disgnostiserar fel, rubriken "ADHD eller matad med socker" gäller enbart mitt barn och i det här enskilda fallet. Som jag skrev tidigare oavsett diagnos eller inte kanske en kostomläggning kan hjälpa? Vill man inte prova så gör man inte det. Enkelt, eller hur?! Lycka till!

 

 

Jag vill lova evigt liv. Att ingen nånsin ska dö.

Idag går det inte att vara ironisk eller vardaglig. Inte skriva om nonsens-saker som tandfen, kräkpåsar eller strumpor som kommer bort i tvättmaskinen.
Idag vill jag skriva om en fantastisk människa. En människa som lärde mig fiska. En människa som visade hur jag skulle tvätta håret för att det skulle bli riktigt rent men glömde berätta om balsam vilket lämnade ett stort skatbo uppe på det välgnussade huvet. Om jag var osams med farmor va han alltid på min sida. När han hade köpt ny TV, MED fjärrkontroll, var han väldigt försiktig med att låta mig använda fjärren. Den kunde så lätt gå sönder. En dag fick jag ändå visa och lära honom hur man gjorde med text-TV:n. Han blev stolt.
När jag blivit vuxen och fått barn träffades vi inte så ofta. Ett par-tre-fyra gånger per år. Han var alltid så fin med barnen, dom fick gärna sitta i knä men bara om dom själv ville. Inget tvång. Ingen press. Han var kärleksfull och omtänksam. Att ha två små barn med 1 år och 9 månaders mellanrum, 2 och 4 år gamla, det är inte en promenad i parken om man säger så. Han förstod det. Vid ett tillfälle, innan han blev sjuk, tog han mig åt sidan och sa "Du är en fantastisk tålmodig mamma, du gör ett väldigt bra jobb. Jag förstår att det inte är helt lätt alla gånger". Det värmde i hjärtat.


I kväll bestämde han sig för att det var dags att gå vidare. Älskade farfar. Det gör ont i hjärtat. Jag vill skrika allt va jag kan och slå på kuddar. Men jag gör inte det. Jag vill lova mina barn att vi ska leva för evigt och alltid vara tillsammans. Att ingen ska dö. Nånsin. Men jag gör inte det heller. Jag kramar dom och säger att jag älskar dom. Det får räcka så för i dag.
Ps. I love you....

Liknande inlägg

Tandfen fick en liten paus.

Det är inte så bra att hälla ut ett glas vatten med en tappad tand i. Innan tandfen har hunnit komma. Jag gjorde det i går. Hällde ut tanden. På morgonen när det här upptäcktes av sonen blev det såklart inga glada miner.
- Har du hällt ut vattnet i den gula muggen?
- Va?! Ja, jo jag gjorde det i går....
- Meeen...ååååhhhh....min tand låg ju där i!!
- Jaha... Men gud förlåt. Jag visste inte det. Det va verkligen inte meningen! Förlåt vännen!
- Äh, skitsamma, du får va skyldig mig en tia. Lägg den i spargrisen.
Nu har jag lagt en tia i spargrisen.