Från gitarr till trummor

Ett grymt jävla coverband. Min man spelar trummor i ett band. Ett coverband. Ett rockcoverband. Han spelar alltså låtar som nån annan redan gjort för människor som oftast är enormt fulla. Jättefulla alltså.
 
Ibland undrar jag vad det var med "han-spelar-i-band"-grejen som gjorde att jag föll som en sten för honom på den där spelningen för snart 13 år sen. Jag försöker bena ut det här i punktform. Det blir lite tydligare då.
 
  • Det kan inte varit trummorna, han spelade gitarr och sjöng då.
  • Det kan inte varit frisyren. Hockeyfrilla va inte så hett i början på 2000-talet. Heller.
  • Det kan inte varit för att dom spelade rock. För varken Dagny eller Häng med på party kan väl klassas som rock. Faktiskt inte ens om man anstänger sig.
  • Det kan inte ha varit öppningsrepliken heller: "Det va lite rockabilly ikväll va?".
 
Vi börjar där."Det va lite rockabilly ikväll va?". För mig, som precis flyttat från Södertälje till Jämtland, var inte rockabilly ett speciellt välkänt ord. Tönt tänkte jag. Sen kom den. Stöten. "Ska vi dansa" undrade han, "dom har styrdans där nere i logen". Va? Styrdans?! I en loge? Här åldras man från 20 till 60 på bara några sekunder, tänkte jag. Hade det inte varit för gitarren och sången så hade jag nog låsats som jag inte hade hört. Och gått därifrån. Men nu gjorde jag inte de. Nu stannade jag kvar. Och dansade. Eller, ja ok, snarare flyttade fötterna i nån sorts ologiskt mönster. Sen hånglade vi lite.
 
Och ja, nu sitter jag här. Från gitarrist till trummis. Och det ser ju ut att funka. Jag tror det var utstrålningen, ögonen och dom fina ansiktsdragen.
 
Kolla in trummisen, han med väst. Och bandet G.Y.L.F. På facebook.
 
 
Kategori: Allmänt, Musik; Taggar: coverband, gylf, kärlek, musik;

Liknande inlägg

Kommentera inlägget här: