Jag vill lova evigt liv. Att ingen nånsin ska dö.

Idag går det inte att vara ironisk eller vardaglig. Inte skriva om nonsens-saker som tandfen, kräkpåsar eller strumpor som kommer bort i tvättmaskinen.
Idag vill jag skriva om en fantastisk människa. En människa som lärde mig fiska. En människa som visade hur jag skulle tvätta håret för att det skulle bli riktigt rent men glömde berätta om balsam vilket lämnade ett stort skatbo uppe på det välgnussade huvet. Om jag var osams med farmor va han alltid på min sida. När han hade köpt ny TV, MED fjärrkontroll, var han väldigt försiktig med att låta mig använda fjärren. Den kunde så lätt gå sönder. En dag fick jag ändå visa och lära honom hur man gjorde med text-TV:n. Han blev stolt.
När jag blivit vuxen och fått barn träffades vi inte så ofta. Ett par-tre-fyra gånger per år. Han var alltid så fin med barnen, dom fick gärna sitta i knä men bara om dom själv ville. Inget tvång. Ingen press. Han var kärleksfull och omtänksam. Att ha två små barn med 1 år och 9 månaders mellanrum, 2 och 4 år gamla, det är inte en promenad i parken om man säger så. Han förstod det. Vid ett tillfälle, innan han blev sjuk, tog han mig åt sidan och sa "Du är en fantastisk tålmodig mamma, du gör ett väldigt bra jobb. Jag förstår att det inte är helt lätt alla gånger". Det värmde i hjärtat.


I kväll bestämde han sig för att det var dags att gå vidare. Älskade farfar. Det gör ont i hjärtat. Jag vill skrika allt va jag kan och slå på kuddar. Men jag gör inte det. Jag vill lova mina barn att vi ska leva för evigt och alltid vara tillsammans. Att ingen ska dö. Nånsin. Men jag gör inte det heller. Jag kramar dom och säger att jag älskar dom. Det får räcka så för i dag.
Ps. I love you....

Läderbröllop, bröllopsnatt och akuten

 
För att ni ska förstå så måste jag börja med bröllopsnatten. Eller ja, morgonen efter bröllopsnatt nr 2.
Först en liten kort historia om bröllopsnatt nr 1:
"Bröllopsnatt nr 1. Vi partade med våra gäster fram till 02.00 och tog sen taxi till hotellet. Helt slut så vi stupade i säng båda två. Bröllopsnatt nr 2 väntade ju ändå nästa dag. Den nyblivne mannen svimmade vid ca 05.00 på hotellets badrumsgolv. Slog sig rätt illa och paret fick åka till akuten. Där det gjordes röntgen på hjärnan, tejpades och togs prover. Vid 12.00 fick dom åka hem, lite buttra för att ha missat hotellfrullen. Alla vet ju att hotellfrullen är det bästa på hela hotellvistelsen. Dom missade den. Bröllopsnatt två väntade dock med trerättersmiddag, bröllopssvit med bubbelbad och hotellfrulle på rummet. Det blev en magisk kväll. Och frukosten var topnotch."
Hur som helst. Där och då. På morgonen efter den andra bröllopsnatten, predikade frun, ett kort, men tydligt tal. Väldigt tydligt budskap: Bröllopet. Det är en dag man ska komma ihåg och gärna fira med en blomma eller liknande. Man ska alla fall komma ihåg. Och det har dom gjort. Kommit ihåg. Köpt blommor. Ätit middag. Kommit ihåg.
I dag är det bröllopsdag.
15 min före mannen skulle komma hem får frun ett sms från sin bästa vän "Massor med grattis på din bröllopsdag *grönt hjärta*". Frun, som ligger sjuk på soffan, blundar och ser framför sig hur hon springer runt i huset och letar efter nåt att ge. Nånting borde det finnas. Kanske kan mecka ihop ett kort. Med ett hjärta på. Hinna till affären och köpa en blomma tro? För ni kommer väl ihåg? "Man måste komma ihåg sin bröllopsdag." Hur som helst. Med ögonen slutna så somnar hon. Och sen kommer mannen hem. Med blommor. Med bubbel. Och med ett fint kort.
Jag glömde, viskar hon.
Inte jag, viskar han. Och ger henne en puss på kinden. Hon drar in lite snor. Han går och lagar mat.
 
 
 
 
 
Han säger att det inte gör nåt. Och det stämmer säkert. Men för mig gör det ju nåt. Det här är en dag man ska komma ihåg.
Förlåt.
Grattis på bröllopdagen älskling! Och tack för att du finns i mitt liv. Tack för att du kom ihåg.
 

Liknande inlägg

Anton, toabesök och en korkad morsa.

Min 8-åriga son kom ut från toaletten i morse:
-Mamma, hur fick Anton superkroppen som ALLA pratar om?
-Va!?
-Mamma! Alla pratar om det. Utom du.
-Jaha...nä...jag vet inte. Vem har sagt det?
Han himlar med ögonen - Alla säger jag ju! Du fattar ju ingenting! I N G E N T I N G!  Han tar på sig skorna, går ut och smäller, lagom hårt, i dörren.
- Jaahaa.....? Säger jag lite för mig själv. Tittar på 10-åringen. Får en axelryckning tillbaka.
Några timmar senare efter jobb, tandläkarbesök och handling kommer jag hem och är super...ursäkta mig...kissnödig. Springer in på toan. Och som ni förmodligen vet så gör en del människor ofta fler saker än bara själva kisseriet när dom sitter där. Jag till exempel brukar städa handfatet samtidigt (det är nära). Eller plocka i hop lite på hyllan som sitter precis bredvid stolen. Eller nåt sånt. Idag valde jag att plocka ihop tidningarna som låg på golvet.
 
 
 
Vet inte om hon skulle ta det som en komplimang direkt. Fast ja, Anton är väl ett rätt fint namn?