Rock n´roll Friday

Idag går det inte att vara ironisk eller vardaglig. Inte skriva om nonsens-saker som tandfen, kräkpåsar eller strumpor som kommer bort i tvättmaskinen.

Idag vill jag skriva om en fantastisk människa. En människa som lärde mig fiska. En människa som visade hur jag skulle tvätta håret för att det skulle bli riktigt rent men glömde berätta om balsam vilket lämnade ett stort skatbo uppe på det välgnussade huvet. Om jag var osams med farmor va han alltid på min sida. När han hade köpt ny TV, MED fjärrkontroll, var han väldigt försiktig med att låta mig använda fjärren. Den kunde så lätt gå sönder. En dag fick jag ändå visa och lära honom hur man gjorde med text-TV:n. Han blev stolt.

När jag blivit vuxen och fått barn träffades vi inte så ofta. Ett par-tre-fyra gånger per år. Han var alltid så fin med barnen, dom fick gärna sitta i knä men bara om dom själv ville. Inget tvång. Ingen press. Han var kärleksfull och omtänksam. Att ha två små barn med 1 år och 9 månaders mellanrum, 2 och 4 år gamla, det är inte en promenad i parken om man säger så. Han förstod det. Vid ett tillfälle, innan han blev sjuk, tog han mig åt sidan och sa "Du är en fantastisk tålmodig mamma, du gör ett väldigt bra jobb. Jag förstår att det inte är helt lätt alla gånger". Det värmde i hjärtat.

I kväll bestämde han sig för att det var dags att gå vidare. Älskade farfar. Det gör ont i hjärtat. Jag vill skrika allt va jag kan och slå på kuddar. Men jag gör inte det. Jag vill lova mina barn att vi ska leva för evigt och alltid vara tillsammans. Att ingen ska dö. Nånsin. Men jag gör inte det heller. Jag kramar dom och säger att jag älskar dom. Det får räcka så för i dag.