Ett vårskrik. Helt ofrivilligt.

Ni som känner mig vet att ja inte är skitförtjust i kryp. Jag är inte jätterädd, men jag tycker dom är obehagliga. Dom liksom smyger sig på helt oinbjudna. Jag tycker inte om det. Inte alls faktiskt. En gång för några år sen hittade jag ett stort sånt där megamonster under sonens madrass. Den va död som tur va. Jag skrek ändå. Fick hjärtklappning och sprang ut ur rummet. Det var bara jag och sonen hemma och jag fick ge tydliga instruktioner. "Nu  går INGEN in i det där rummet. Vi väntar tills pappa kommer hem." Som ni förstår funkade det sådär. Alla vet ju att om man säger att ett barn inte ska göra nåt så blir det ofta precis tvärtom. Men ändå. Jag tror inte heller att han tänkte. "Min mamma är en hjälte." Inte just då i alla fall.
 
Med det sagt. Den som är skyldig till det här kan packa sin väska och börja fundera på hur den nya soffan ska se ut. Nu finns det i och för sig en ganska överhängande risk att det är min yngsta son. Och det blir ju svårt för honom att bo själv. Vi får lösa det med en dygnet-runt-barnvakt i så fall.
 
Det här va inte roligt. Inte den här gången. Bara så du vet!
 
 
 
 
 

Liknande inlägg

Anita:

Haha..ja äpplet brukar inte falla så långt.....din make är inte så bet han heller, när det gäller att skrämmas med kryp. Jag tippar på honom.. :)

Svar: Har redan packat hans väska, den står i hallen. Du kan hälsa honom det!
rocknrollfriday.blogg.se

Anita:

Hahaha..

Kommentera inlägget här: