Sean Banan - "Han är bara föööör mycket..."

Sean Banan. Sexa i mellon. Etta på P3:s DigiLista igår. En stor idol för mina barn. Han verkar omtyckt den där bananen. Bland barn allafall. Bland vuxna då? Om jag gör en snabb koll bland det som skrivs på FB så verkar det som att man allafall inte offentliggör att man gillar Sean Banan. Kommentarer som "Pinsamt, jag går ut" osv förekommer då han framför sitt mellonummer, men endast en av mina FB-vänner (som jag sett) skriver nåt positivt. Och de flesta skriver ingenting alls.
Igår åkte jag och min son bil ca 7 timmar från Stockholm hem till Östersund. 7 timmar som till stor del bestod av: "Kom Sverige grå och gul, sluta ha så lagom kul", "Slottet är min lägenhet
Fjärde hand och ingen vet" och "shejka den för Sean Banan". Och vi sjöng med. Sebbe, för att han älskar låtarna. Jag, för att jag inte ville ha dålig stämning. Och lite för att jag tycker att det svänger.
Ok. Jag ska erkänna. Jag är vuxen och jag diggar Sean Banan. Han är cool. Han bjuder på sig själv. Han är glad. Han uppmanar människor att ha kul. Han säger att man ska va sig själv. Han är färgglad. Det svänger.
Det är inte så mycket min musiksmak egentligen, men jag önskar fler bananer som kan peppa våra barn att våga vara färglada, våga bjuda på sig själv och kunna tro på sig själva. Man måste inte se ut som en barbiedocka med prydliga kläder och korrekta danssteg för att duga (gäller både tjejer och killar såklart). Det räcker med att vara sig själv. På sin FB-sida skriver Sean Banan: Vi alla är olika o alla kommer inte alltid att vara nöjde, skit i vad alla andra tycker och låt dom vänja sig vid dig och dina styrkor. Så länge du inte skadar någon och gör det först och främst för din egen skull.
Han är en klok banan. Så även om han skriver om rumpor, dingeding eller fest - så chilla lite. Låt det vara. "Han är bara fööööör mycket!" kanske du tänker - Ja eller hur!? Och han vågar vara det! Tänk va häftigt!
Diggi-diggi-diggi-ding-ding-ding, Här glider kingen in
 
 
Kategori: Musik, Åsikter; Taggar: Barnen och jag, musik, sean banan, vardagsbetraktelser;

Från gitarr till trummor

Ett grymt jävla coverband. Min man spelar trummor i ett band. Ett coverband. Ett rockcoverband. Han spelar alltså låtar som nån annan redan gjort för människor som oftast är enormt fulla. Jättefulla alltså.
 
Ibland undrar jag vad det var med "han-spelar-i-band"-grejen som gjorde att jag föll som en sten för honom på den där spelningen för snart 13 år sen. Jag försöker bena ut det här i punktform. Det blir lite tydligare då.
 
  • Det kan inte varit trummorna, han spelade gitarr och sjöng då.
  • Det kan inte varit frisyren. Hockeyfrilla va inte så hett i början på 2000-talet. Heller.
  • Det kan inte varit för att dom spelade rock. För varken Dagny eller Häng med på party kan väl klassas som rock. Faktiskt inte ens om man anstänger sig.
  • Det kan inte ha varit öppningsrepliken heller: "Det va lite rockabilly ikväll va?".
 
Vi börjar där."Det va lite rockabilly ikväll va?". För mig, som precis flyttat från Södertälje till Jämtland, var inte rockabilly ett speciellt välkänt ord. Tönt tänkte jag. Sen kom den. Stöten. "Ska vi dansa" undrade han, "dom har styrdans där nere i logen". Va? Styrdans?! I en loge? Här åldras man från 20 till 60 på bara några sekunder, tänkte jag. Hade det inte varit för gitarren och sången så hade jag nog låsats som jag inte hade hört. Och gått därifrån. Men nu gjorde jag inte de. Nu stannade jag kvar. Och dansade. Eller, ja ok, snarare flyttade fötterna i nån sorts ologiskt mönster. Sen hånglade vi lite.
 
Och ja, nu sitter jag här. Från gitarrist till trummis. Och det ser ju ut att funka. Jag tror det var utstrålningen, ögonen och dom fina ansiktsdragen.
 
Kolla in trummisen, han med väst. Och bandet G.Y.L.F. På facebook.
 
 
Kategori: Allmänt, Musik; Taggar: coverband, gylf, kärlek, musik;

Liknande inlägg